Diana Martin

Jag har skrivit lite för många utkast nu känner jag.
Ni vet, sånt som man skriver och inte vill lägga ut offentligt. Jag glömmer nästan bort att jag kanske ska skriva ett vanligt jävla inlägg också.
Precis, just nu sitter jag och lyssnar på deppmusik #1 = Elliot Smith. Det är lite fint...men det går rätt segt att skriva samtidigt för ett, tu tre så sitter man försjunken i tankar.

Jag saknar din närhet.

Mitt i en indiandans står jag och stirrar förtvivlat på alla färger och hoppande gestalter. Jag vill springa där ifrån, men kan inte. Jag kan inte ta mig ur det.
Färgerna trollbinder mig och dansstegen är för fachinerande för att någonsin kunna glömma.

Du snurrar runt i mina tankar, färgar mina sinnen i krigsfärger. Trummorna ekar i mitt huvud och gestalterna dansar omkring i magen när du möter min blick. Men med pil och båge skjuter du hål i mitt hjärta.

Såhär blir jag när det inte går som jag vill på Gossip Girl...eh, jag är fullt normal!!

Min älskade älskade vän <3

I'm going crazy, and it's all because of you.

"Varför ser du flisan i andras ögon när du inte ser bjälken i ditt eget?"

På kräftskiva hos Malin.


Vi fick äntligen lite nya GG seasons, det blev en chockartad stund...


Jag fick min samvän Malin att följa med till mina estetvänner. Hon var lite nervös, men jag tror inte att det var så läskigt som hon trodde, eller?

Det har varit fina dagar.
Eller dag eller hur längesen det nu var sedan jag bloggade. Jag hade en plan på att äta frukost, men jag fastnade här istället. Mitt hår har så många tovor att jag inte kan ränka dom, bara så att ni vet det liksom. Jag tycker till och med att ni ska ta och skriva upp det någonstans.

Jag har haft en supermysig kväll med mina flickor. Jag älskar er.

And so it starts.

Jag vet att jag är dramatisk, men det är så jag är född.
Usch, jag är på så dåligt humör. Allt känns bara fel.
Fel fel fel.
Jag tror att det är vädrets fel. Jag brukar älska regn, men just idag var det bara irriterande. Irriterande att ha idrott i regn. Min tröja har varit blöt hela dagen.
Jag känner mig som en bitterfitta med ett stort jävla B.

För att låna en replik från Nadjas berättelse: Det är ditt fel att jag är helt jävla galen.

Jag mår illa och hittade ingen bild att lägga ut. Jag har käkat nudlar, fast dom är inte slut än. Det går sjukt bra musik i högtalarna. Jag är dock inte glad, fråga inte varför...det vet jag inte riktigt själv, tror jag?

Det var en trevlig inspark igår.
Jag blev dock lite mosad där inne, jag är väl för liten helt enkelt. Jag hittar blåmärken lite här och var och jag undrar om Malin har träningsvärk i armen för att hon fick hålla min balans åt mig ett antal gånger, haha.
Jag gick därifrån lycklig och med ömmande kropp. Det känns idag.

Det känns som för en evighet sen..

Jag vill här ifrån, långt jävla bort här ifrån
Till en annan värld
Någonstans jag aldrig varit förut

Jag vill till en värld där färger existerar
För trött på all betong
Trött på allt det gråa som växer upp framför mina ögon

Jag har en dröm där jag går på en regnbåge
Borta i fjärran finns bara lycka

Jag är blind för verkligheten
Vägrar inse sanningen
Det är roligare att låtsas
För när jag blundar finns där bara färger

Jag tycker egentligen inte om att vara hemma...
...tankarna börjar snurra omkring i huvudet lika ivrigt som fjärilar i magen när man är kär. Fast kärlek är en fin känsla. Det här en bara en jobbig känsla. Allt det där man lyckats förtränga kryper tätt intill en igen, därför vill jag inte gå och lägga mig ikväll. Det ligger ingen bredvid mig som trycker bort allt det där.

Lycka är en helt underbar känsla.

Vi måste väl ändå vara dom bästa någonsin!
Jag har försökt sova bort min fina förkylning idag, jag sov till två. Det var fint. Sen har jag druckit te och inte gjort så mycket mer. Jag känner att detta inte blir speciellt förståligt, men jag struntar faktiskt lite i det.
Jag mår fint men sådär om ni förstår vad jag menar.

Nu ska jag gå och knarka lite alvedon, puss på er.