Långa nätter.
Desperata skitungar.
Fotspår i sanden.
Alla har någon gång varit eller kommer att vara det förlorade barnet. Varje gång kommer Gud att finnas nära för att förlåta och hålla din hand.
När du då ser tillbaka på ditt liv och bara ser ett par fotspår i sanden så vet du att det var Gud som bar dig när du inte kunde stå på egna ben.
Jag vill inte vara stor.
När någonting går fel, då måste ju hela livet rasa samman. Ja, bara för att.
Allt bara rasar över en, och det känns som att det aldrig kommer ta slut. När är det min tur att vara lycklig? När är det min tur att vakna en morgon och tänka "fan va bra livet är"?
Allt var så mycket lättare när man var liten. Då kändes hela livet som "Hakkuna Mattata". Nu vet jag inte hur det känns längre.
Skolavslutning.
Ner till almedalen för sista skolavslutningen på högstadiet. Nu börjar ett nytt kapitel i livet. Gymnasiet. Växa upp (inte speciellt troligt för min del dock), tänka på sin framtid. Haha, tårarna bara rann när vi fick betygen. Tanken slog mig att jag aldrig skulle göra det med de underbara människorna som stod runt omkring mig igen. Det kändes sorgligt.
När jag gick ut sexan trodde jag att jag inte skulle kunna gå i en bättre klass. Det visade sig inte stämma alls. Nu när jag gått ut nian VET jag: Bättre klass än såhär går inte att få.
Jag vet, jag är ingen poet.
Men jag vill bara säga TACK.
Tack för alla fina minnen jag delar med er. Tack för att jag fått lära känna er. Ni är verkligen underbara, varenda en av er. Att hålla kontakten med alla när man går skilda vägar skulle jag säga är omöjligt. Men jag ska göra så gott jag kan för att inte komma dit då man går förbi varandra och väljer att inte hälsa.
H
The end.
Jag vet att ingen kommer orka läsa, men ge det en chans...
Jag satt precis och kollade igenom gamla bilder, och jag förstår inte vad det är som händer. Allt bara förändras, och jag önskar att jag förändrades med er. Men antingen står jag fast kvar eller så går jag åt ett annat håll...jag saknar allt som det var förut. Jag saknar min bästa vän. Jag saknar hela förra hösten. När det bara var du och jag. Och antingen är det du som har förändrats, eller så är det jag. Men det är inte som det var förut, även fast att jag vill tro det ibland.
När jag var på invigningen av klockargården idag kände jag mig inte speciellt välkommen. Mina två närmaste vänner sa inte ett ord till mig, jag sa visserligen inte något till dom heller men jag fick känslan av att jag inte borde ha gjort det. Jag förstår inte. Jag känner helt bortkommen. Jag ber om ursäkt för vad jag kan ha tänkas gjort, men jag vet ju inte vad det är...jag har ingen aning. Jag vet bara att ni helt plötsligt inte ser mig längre.
Allt förändras hela tiden. Verkligen hela tiden. Till en början var jag arg, men nu känner jag mig bara...borta. Som att jag inte hör hemma någonstans. Jag bara finns. Och jag vill inte såra någon med vad jag skriver nu, men det ska bli skönt att starta ett nytt liv. Att lägga all den här skiten bakom sig. För jag orkar seriöst inte längre...ni anar inte hur mycket jag älskar er allihopa och hur mycket jag bryr mig om er. Tårarna bara rinner när jag skriver allt det här.
Men som sagt. Förlåt för allt jag sagt eller gjort...
It's a wierd feeling.
Jag vet inte vad det är riktigt. Men det är något som inte stämmer. Något som ändras mitt framför näsan på mig men som jag inte kan se. Jag bara känner av det. Det läskigaste är jag vet inte om jag tycker om det eller inte.
Fick jag bestämma skulle du alltid finnas vid mig. Om jag fick bestämma skulle jag sova gott om nätterna, inte ligga vaken och grubbla. Fundera.
Nej, om jag fick bestämma skulle allt varit annorlunda. Men vad skulle Eros ha för kul då?
Konstigt inlägg...
Alla bara förändras...
Det känns iallafall så. Men jag vet inte, det kanske är jag som gör det. Allt känns bara så annorlunda. Människor kommer och går i mitt liv. Först är vi nära, men sen pratar vi knappt med varandra. Är det något med mig som gör att det blir så? Mitt liv har blivit konstigt.
Misunderstood...
If I was just a little bit stronger...
Belive in me, sometimes the week becomes the strong.
Empty chears, empty heart.
Jag tycker att världen har blivit konstig.
Omvriden. Det känns som att jag inte hör hemma någonstans längre. Som om allt har gått förlorat. Här sitter jag i min jävla snurrstol och önskar att jag också kunde bli tillfrågad. Önskar att jag hade bättre kontakt med dom jag förlorat. Önskar att jag fick tillbaka kontrollen i mitt liv.
Men vi vet ju allihop att man inte får vad men vill ha.
Varför skulle mina önskningar och drömmar besannas när barn går ute på gatorna och letar efter mat. Varför skulle mina problem vara svåra när tusentals människor dör varje timme för att det inte finns rent vatten. Varför ska jag, som är frisk och faktiskt har det bättre än många klaga?
För att jag känner mig så jävla ensam...
Afraid..
I'm losing control...I'm scared.
Just a little bit stronger.
Kan inte rå för att jag ljuger.
Nej det är inte alls bra, även om det alltid är det svar som kommer när någon frågar. Jag vet inte varför jag gör så. Jag har försökt glömma, jag har verkligen försökt. Men du finns överallt.
An outbreak.
Looking for a place to hide away
Fint.
Allt har bara blivit tilltrasslat. Som om mitt liv var en garntråd. En garntråd som är helt ihop trasslad och knuten på flera olika ställen. Och då menar jag verkligen flera olika ställen.
Mitt liv är verligen helt sönder trasslat...det lär aldrig gå att reda ut. Det känns inte så...
Vår regn?
Faller mer och mer...
mer neråt i det där svarta. Allt bara händer på en gång, som alltid. Allt drabbar mig, som alltid. Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns som att jag står på bristningsgränsen till att bryta ihop. Att det bara är några centimeter kvar dit jag är livrädd för att hamna. Inte ingen. Jag orkar inte.
Jag måste stå på egna ben.
Det finns ingen som kan hjälpa mig upp nu. Bara några som ger mig de få centimetrarna. Det jag lever av för stunden. Det känns som att en miljon saker regnar över mig, och att tyngden av dom gör att jag knappt kan stå. Precis så känns det. Helt värdelöst. Helt otroligt värdelöst...
The dark end of the street.
Jag ska koppla bort min värld. Bara glömma allt. Exakt hur?
Det är min hemlighet.
Videoinlägg!
Ni får höja volymen för att jag ska höras xD
<3
It was you who picked the pieces up
When I was a broken soul
And then glued me back together
Returned to me what others stole
4 månader tillsammans, och fler blir det <3
We're running out of time.
Tänk om jag alltid hade det glädjesmilet. Det hade behövts nu...
Det är knappt någon som frågar längre, dom vet att dom bara får en lögn till svar. Man lär sig. Jag har alltid tänkt mig som en öppen person, att jag berättar för mycket om mig själv. När jag lärde mig hur det slår tillbaka stängde jag boken. Stängde allt inom mig. Bara ett par få kan kombinationen. ¨
Man kan ju inte alltid gå omkring och klaga...inte sant?
