Visby, en sovande stad.
You are my life spirit.
Sometimes there's just no other words.
Mitt mörker.
Någon gång skulle mörkret ta slut, det visste jag innerst inne. Men det såg så oändligt ut, och en oändlighet i mörker låter inte lockande på någon nivå. Jag började leta efter genvägar, fusk för saknaden gjorde mig lam. Bilden av dig höll mig kvar vid liv samtidigt som tårarna forsade ner för mina kinder. Visst hade jag skrapat upp knäna, visst blödde jag från lite överallt på kroppen. Men såret i hjärtat övertog all smärta. Den var olidlig. Att mista något av det enda man älskar, att göra det för min egen skull. Jag var ett skal, bara ett dött skal. Livsglädjen hade försvunnit, och allt jag kunde känna av var hålet i bröstet. Smärtan efter ett krossat hjärta.
Jag var död, men fortsatte att leva - är inte det mer smärtsamt än att bara kunna ge upp?
Ni är underbara<3
Malin Ivarsson, Josefine Ullberg, Kornelia Dunkels, Emma Bendroth, Nina Genfeldt<3
Saga Markkula Björkman<3
Amanda Sollén<3
Johanna Björkman<3
Madeleine Bergström<3
Mimmi Bodén<3
Slutligen min David Lindvall<3
Ni och många fler jag tyvärr inte har bilder på. Tack.
Saknar...
Jag saknar dig något otroligt...
Staind.
Staind - It's Been a While
Staind - So Far Away
Staind - Outside
Staind - Zoe Jane
It's a hard world.
How can I keep you without having my heart broken?
Lättlurad?
Åt nyss pappas supergoda fiskgratäng, asså den är verkligen himelskt god! Och jag brukar inte gilla fisk. Förresten, jag har märkt att det är lätt att lura mina föräldrar, eller lura folk överhuvud taget, med hur man mår. Som precis nyss.
På vägen hem hemsökte alla jobbiga tankar mig, och jag blev typ tårögd och grejer. När jag står på trappan och ska låsa upp dörren tar jag ett djupt andetag, öppnar dörren och ropar med hög, glad (?) röst:
"Hallå! Jag är hemma!"
Går in till vardagsrummet och berättar en rolig grej som hände på bion, skrattar lite åt att mamma är så trött och går sedan in på mitt rum. Här sitter jag nu med musiken dunkandes i högtalarna och låter tanknarna fara omkring i huvudet. Och ingen märker någonting förståss.
Antingen är bara folk väldigt lättlurade, eller så börjar jag bli väldigt bra på det här med att låtsas...
Ljudet av ditt hjärta.
Rise Against - Anywhere but here
Jag tror att jag fått en ny älsklingslåt.
I'm so tierd and turned around and scared.
And i'm lying in empty beds again.
I'll wait for you to come.
To your senses, barbed wire fences.
Won't keep me from breaking through.
I swear I will get to you.
It's all fake.
It's easy to play happy.
It's easy to smile that fake smile,
To laugh like yesturday never happend.
The hard thing is to belive it your self.
To make that little girl inside of you smile again.
Yeah, it's easy to play.
But the reallity always make that pain come back.
Written by: Diana Martin 6/2-2009
Bröllopsklänning
Bild från i höstas.
Okej, jag må vara sjuk, men när man ligger i sin säng på kvällarna och ska försöka sova även om man inte är ett dugg trött, börjar man att fundera. Så när jag ligger och tänker så börjar jag att tänka på mitt bröllop - vilket känns lite konstigt eftersom att jag bara är 15 år. Jag har redan bestämmt mig för att jag vill ha ett vinter bröllop, och det ska vara lätt pudersnö på marken och frost ute. Sen ska det ju såklart vara en vacker omgivning och fin belysning, men det är ju nästan självklart.
Sen såg jag mig själv vandra fram till altaret, men jag hade ju ingen klänning...och det var den roligaste biten, att fantisera ihop en klänning. Och brudbuketten såklart!
Okej, jag är sjuk i huvudet...
Väntar fortfarande på ett mirakel.
För sex månader och 17 dagar sedan åkte jag för att träffa min kusin på Lidingö. Samma kväll planerade han att dra hem massa kompisar, men bara en kom. Samma kille som jag sedan dess försökt att träffa så ofta jag kan, killen jag blev kär i nästan med en gång. I mer än sex månader har jag varit kär i den killen, och jag har älskat honom i fyra. I sex jävla månader har jag väntat på ett mirakel, bara väntat. Och jag vet att jag borde öppna ögonen efter någon annan, men det finns ingen annan som du. Allt jag tänker på nu förtiden är gångerna jag varit hos dig, när du hållit om mig eller kysst mig.
Men en mening hänger kvar i huvudet mer än någonting annat. En mening som får ett stort hål att slitas upp i bröstet gång på gång. "men för att avsluta det här tråkiga samtalsämnet säger jag... och kanske för sista gången.... Diana Kristhall Lee Martin Jag Älskar Dig... och det kommer jag alltid göra innerst inne....".
Aldrig mer har du sagt det. Du höll vad du lovade.. Men varje gång jag tänker på det försvinner ännu en liten bit av mitt hjärta...du är allt för mig, och jag har aldrig älskat någon som jag älskar dig. Jag vet inte vad jag gör om du försvinner ur mitt liv...
Please, don't leave me like this...
Thouse feelings, they refuse to go away, they just don't...
If you leave me now, if you leave me like this. My sun will stop shining. My heart will never heal. I love you, but you don't even care...You see right through me, don't even look for an awnser. And then you say "my feelings refuse to do what I want, I feel things I don't wanna feel", and I know you're talking about me. I can't take this any more. You have to decide, take my hand, or lose the grip.
I can try to forget everything, but feelings don't go away...
I miss you...
Du har varit det enda som cirkulerat i mitt huvud i ett halv år nu, det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på dig. Men jag vet att det inte kan fortsätta såhär. Det går inte att hänga upp sig på någonting som inte finns. För än så länge är du någonting jag inte kan få, p.g.a det jävla avsåndet. Jag skulle göra vad som helst för dig, för att få dig att må bra. Även om det betyder att jag måste släppa taget...för det sista jag vill är att du ska må dåligt över mig. Du förtjänar så mycket mer än det vi har. Du förtjänar att kunna träffa tjejen så ofta du vill, och inte bara någon gång i månaden...men som sagt, du är underbar, och du är något av det sista jag vill förlora. Men glöm aldrig:
Jag älskar dig, och kommer alltid att göra. ♥