Disturbia.
Nothing herd, nothing said, can't even speak about it.
On my life, on my head, don't wanna think about it.
Feels like I'm going insane.
In some way, I got scared for you.
Jag kanske är patetisk. Jag kanske är dum som inte kan glömma. Men jag saknar den du va, och jag saknar hur du log mot mig. Det lendet lär jag aldrig se igen. Det är bara att insé.
Quiet times.
Jag vill att det ska vara som förut. Du gjorde mig lycklig...
...
Livets sanning. Absolut.
The pain of hurting someone this bad...
förlåt mig........
Messed up.
Det känns som att det där var ganska längesen nu...
Inte för att bilden spelar så stor roll med vad det här handlar om, men jag gillar den.
Någonting känns bara riktigt, riktigt fel. Jag tror jag har börjat förstå vad det rör sig om nu...det är komiskt att en människa kan såra en annan så pass mycket att hon nästan helt tappar tron på kärleken. Men bara nästan...<3
Tretton...
Kom hem...
Min Rikard <3
Jag älskar dig <3
Everything will be alright.
Bara en vecka kvar!
Nu är det exakt en vecka tills jag åker hem igen. Tidsmässigt också! Jag saknar alla där hemma jättemycket. Hoppas att ni inte har glömt bort mig, eller att någon snott åt sig min roll i julspelet! :o
Jag är trött, men jag har inte lika ont i nacken längre iallafall! Det var nog inte nackspärr, hade säkert bara sträckt mig på något dumt sätt. Klantig som jag är liskom. Det är kolsvart ute. Det gör mig tankspridd. Osocial kan man också kalla det.
Och fast han ingen krona bär, en ku-ung han är<3
Pappa kommer hit ikväll! Han borde vara i Nynäshamn typ nu. Om ni undrar över varför det står som det gör över är det en sång som jag och pappa alltid sjöng när jag var liten. På träslöjden en gång sågade jag ut en krona och skrev den sången. Den står på pappas skrivbord nu. Jag saknar min pappa. Jag älskar min pappa.
Pappa, Pappa
É du det?
Då är det också det du är.
Och fast han ingen krona bär,
En Kung han är.
Pappa är min Kung och jag är hans Prinsessa, så har det ju alltid varit. Så kommer det alltid förbli.
Likgiltig.
Jag saknar Josefine...hon är sjuk, och jag har typ Josefine abstinens nu. För övrigt börjar livet dala sakta neråt igen. Jag saknar mitt lyckorus. Jag tycker om att vara lycklig. Det är inte kul att vara likgiltig. Jag är varken glad eller ledsen. Jag bara är. Jag bara finns.
Jag saknar Öland...<3
Jag saknar dig.
I'm trying to wash of the stains,
try not to think about the pain.
I know I've got no place to hide,
God knows the times that I tried.
I want to be normal, I want to feel safe.
Waking up screaming, It's always the same.
I don't want to turn of the light,
hope someone hears me tonight.
Hold me, tell me everything's okey.
Show me there's a way to beat the monster,
take me, make it go away.
With people around, would you even hold my hand?
Jag vet egentligen inte vad jag känner. Jag vet inte ens vad jag vill känna. Det spelar väl ändå ingen roll, det är som det är och jag har samma vanliga gamla otur. Samma jävla otur.
Jag älskar ju dig...
Kommer jag någonsin kunna glömma?
Something you will love and understand.
Var på lovsongsmässa i Visborgskyrkan ikväll. Det var mysigt faktiskt, man kanske kan våga sig dit igen?
Just nu är jag verkligen stört trött. Men det kanske inte är så konstigt när man inte sovit speciellt mycket. Och eftersom att man ska upp tidigt till skolan imorgon tänkte jag lyssna klart på låten som spelas i högtalarna just nu och sen ska jag krypa ner i min varma säng och läsa min underbara bok. Vad sägs om det?
Det här är typ den finaste låten jag vet...dock pratar han lite för mycket i början, men lyssnar man på vad han säger älskar man honom.
Socker.
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas.
I en värld av idioter, står jag först i kö...
Om jag kunde drömma.
"Han höjde sin fria hand och lade den försiktigt mot sidan av min hals. Jag satt blickstilla, och hans kalla beröring var en varning - en varning som betydde att jag borde vara livrädd, men jag kände ingen rädsla. Däremot upplevde jag andra känslor...
"Ser du?" sa han. "Det går utmärkt."
Min puls skenade och jag önskade att jag kunnat dämpa den. Mitt sjudande blod måste göra allting ännu svårare för honom och jag antog att han måste höra det.
"Rodnaden på dina kinder är bedårande", mumlade han och släppte varsamt mina händer, som slappt föll ner i mitt knä.
Han smekte mjukt min kind och tog mitt ansikte mellan sina marmorhänder.
"Sitt alldeles stilla", viskade han, som om jag inte redan varit som förstenad.
Långsamt, utan att släppa mig med blicken, lutade han sig mot mig. Sedan pressade han plötsligt, men försiktigt, sin kalla kind mot min halsgrop. Jag hade inte kunnat röra mig även om jag så velat. Jag lyssnade till ljudet av hans regenbundna andhämtning medan jag såg solen och vinden leka i det bronsfärgade håret som var mer mänskligt än något annat hos honom.
Försiktigt och mjukt lät han händerna glida utmed min hals. Jag skälvde till och hörde honom dra efter andan, men hans händer fortsatte ner till mina axlar.
Hans näsa snuddade vid mitt ena nyckelben när han vred lite på huvudet och lade sig till rätta med örat mjukt pressat mot mitt bröst.
Han lyssnade på mitt hjärta."
Så sjukt gulligt, jag typ dör...
Nasty Cuts & Broken Heart.
Någonstans inuti mig gick allt fel. Nej, någonstans i Sverige gick någonting fel. Hur kunde man vara så taskig att man placerade mig så långt ifrån dig? Det är så orättvist...när jag äntligen hittade någon som du måste du vara någon jag inte kunde få. Utan att överdriva är du allt jag någonsin velat ha. Det är inte alls rättvist...
Men livet är inte rättvist. Mitt hjärta kommer aldrig sluta slå för dig. Bilder av dig kommer förevigt sitta kvar på min näthinna. Ord du sagt, värmen från dina kramar, blickar, andetag, hjärtslag. Allt kommer finnas kvar. Jag glömmer det aldrig.
Någonstans gick allting så himla fel. Kärlek ska inte behöva göra så ont...
Toppen till Bottnen.
Jag måste fan leta upp dom där lyckopillerna Thim snackar om att jag går på. Dom finns här innerst inne. Det var jätte längesen jag mådde som jag gör. Och jag måste erkänna att jag inte mår bra alls. Alla "såren" innuti brister upp. Tankar flyter i väg. Minnen upprepas i huvudet. Tårar finns bakom ögonlocken som man vägrar låta falla ner på kinderna. Vill inte vara svag, får inte vara svag. Jag är trasig. Har alltid varit trasig. Det gäller bara att försöka glömma det.
Var fan är dom jävla lyckopillerna när man behöver dom Thim!? :(
A place for me?
Har du någon gång känt att du inte passar in. Att du upprepade gånger tänkt "jag hör inte hemma här". I så fall är vi två. Jag vet att jag är annorlunda, och jag trivs med det. Jag skäms inte över mig själv för att jag är som jag är. Jag är faktiskt stolt över det. Men samtidigt hittar jag ingen plats.
Jag springer omkring men jag kommer inte någonstans utan att känna att jag sticker ut alldeles för mycket, vilket får min självkänsla att sjunka allt mer mot bottnen. Tankarna malandes i skallen "jag passar inte in. Jag passar inte in".
