Mitt mörker.
Förr fanns det inget annat än mörker. Svart så långt ögat kunde se, utan utvägar. En och annan sten låg utspridda över vägen, stenar som var lätta att snubbla på. Så att knäna blev täckta av svidande skrapsår. Men framåt gick det, sakta, otroligt sakta. Men jag kom framåt. Vinglandes på ostadiga ben.
Någon gång skulle mörkret ta slut, det visste jag innerst inne. Men det såg så oändligt ut, och en oändlighet i mörker låter inte lockande på någon nivå. Jag började leta efter genvägar, fusk för saknaden gjorde mig lam. Bilden av dig höll mig kvar vid liv samtidigt som tårarna forsade ner för mina kinder. Visst hade jag skrapat upp knäna, visst blödde jag från lite överallt på kroppen. Men såret i hjärtat övertog all smärta. Den var olidlig. Att mista något av det enda man älskar, att göra det för min egen skull. Jag var ett skal, bara ett dött skal. Livsglädjen hade försvunnit, och allt jag kunde känna av var hålet i bröstet. Smärtan efter ett krossat hjärta.
Jag var död, men fortsatte att leva - är inte det mer smärtsamt än att bara kunna ge upp?
Någon gång skulle mörkret ta slut, det visste jag innerst inne. Men det såg så oändligt ut, och en oändlighet i mörker låter inte lockande på någon nivå. Jag började leta efter genvägar, fusk för saknaden gjorde mig lam. Bilden av dig höll mig kvar vid liv samtidigt som tårarna forsade ner för mina kinder. Visst hade jag skrapat upp knäna, visst blödde jag från lite överallt på kroppen. Men såret i hjärtat övertog all smärta. Den var olidlig. Att mista något av det enda man älskar, att göra det för min egen skull. Jag var ett skal, bara ett dött skal. Livsglädjen hade försvunnit, och allt jag kunde känna av var hålet i bröstet. Smärtan efter ett krossat hjärta.
Jag var död, men fortsatte att leva - är inte det mer smärtsamt än att bara kunna ge upp?
Kommentarer
Trackback
