Diana Martin

Solbergaskolan<3

Jag har haft några otroligt fina dagar!
Igår gjorde jag, Malin, Sara, Johanna och Sebbe ett spontanbesök ut till klintehamn för att fika på Bullboden. Just ja, vi hade en Thim som kom och mötte oss där också. Jag köpte en god tårtbit, men jag tog två tuggor och mådde illa...så jag gav den till Sebbe.

När jag kom hem mötte jag upp Lilly, Hampus och Robin.
Jag fikade för andra gången den dagen på Bageriet och när det kom stökiga gubbar som drack öl gick vi vidare till Hampus lägenhet. Jag tänker inte kommentera hur stökigt det var, men hey! Lever man studentliv så gör man :P
Kvällen fortsatte i ett trevligt tempo och nu sitter jag och väntar på att mamma ska svara på telefonen så att hon kan köpa med sig balsam hem.

Gammalgammal bild.

Uppe med tuppen, ska till skolan om trekvart men har ingen aning om vad jag ska hitta på fram tills dess!
Igår var en rolig dag. Vi hade workshop hela dagen i skolan (i sex hela timmar!). Vi fick gå på lina, göra massor med akrobatik och massa annat kul. Nu har jag ONT i kroppen. Gick och träffade lite gamla klasskompisar på McDonalds sen och på kvällen åt jag middag med min familj. Mamma och Linda berättade massa pinsamheter om när jag var mindre...


Jag hade förresten en hemsk mardröm i natt.
Jag drömde att han blev sjuk och att han skulle dö. Jag vaknade av att jag grät lite sådär mitt i natten. Miss i nassen. Det var obehagligt, jag kunde inte sova sen. Nu är jag pigg och glad och ser fram emot en filmworkshop dag i skolan!

Jag har tagit lite bilder från mina första skoldagar, men jag orkar verkligen inte lägga in dem på datorn...
Det har iallafall varit helt awesome. Jag älskar min skola och min klass, det är FINT som Wolfgang skulle säga. Idag när jag kom in i "klassrummet" var det så stel stämning att man kunde skära i den med kniv (inte för att vi har några i elevköket, men iallafall) seriöst. Men efter att lärarna kokat ihop att vi skulle laga tacos tillsammans till lunch så släppte det.

Det har för övrigt spöregnat hela dagen. Det är mysigt, fast ändå jobbigt när man har hennafärgat hår som färgar allt vitt till gult.

Om någon frågar mig tycker jag att sommarlovet har gått alldeles för fort.
Nu sitter jag här och har äntligen mitt internet tillbaka och känner skolångesten pirra i magen. Jag är helt sjukt nervös, men det ska ändå bli kul att börja. Konstigt nog.
Sommaren har iallafall varit fin. Jag var på Kneipbbyn med mina älskade flickor i onsdags, jag och Malin har lyckats göra Emma och Sara Gossip Girl beroende...muahaha.

Jag har dessutom lyckts skaffa mig ett stukat lillfinger.
Det är sjukt svårt att skriva med en inbunden vänster hand måste jag säga...speciellt med alla dessa STORA bokstäver som jag alltid fixar med lillfingret. Det gör lite ont att skriva faktiskt...jaja!

I am lost in pain without you.

Man kanske kan kalla det här något av en förberedelse för gymnasiet?
Jag ska nämligen skriva ner lite av mina tankar kring min tro. Hur jag ser på kristendomen och Gud. Det är frågor jag ofta får höra och därför tänkte jag att jag lika gärna kan skriva ner det här. Så det blir en liten uppsats skulle man kunna säga.

Trons mysterium.
Det är lätt att tvivla på en Gud idag. Vi lever i ett land som har det bra ställt, även fast att vi inte är rika har vi mat på bordet varje dag. Vi lever med en enorm kunskap och teknologi som tillsammans kan framställa alla möjliga teorier. Men förr trodde vetenskapsmännen att jorden var platt, och det vet vi nu att den inte är. Så varför skulle alla de teorier vi har idag vara sanna?
Sedan urminnes tider har människor trott på något. Man har avgudat något och även fast att jag inte ber varje kväll (jag ber i princip aldrig utanför kyrkan) kan jag stolt säga att jag är en av dem. Om jag för två år sedan skulle läst en text som den här skulle jag tycka att det var bullshit. Jag trodde verkligen inte på Gud eller något som hade med Gud att göra. Jag läste ett brev jag skrev till mig själv när jag gick i åttan, i det brevet hade jag skrivit att "Gud och sånt skit finns inte" men jag gav det en chans genom konfirmationen och ändrade uppfattning.

Jag kan verkligen inte säga att jag är den mest pålitliga troende människan. Jag tolkar kristendomen lite som jag vill. Jag tror till exempel inte på skaparberättelsen och jag tror inte att det finns en gubbe uppe bland molnen som tittar ner på oss lite då och då. Nej, den guden jag tror på finns i kärleken. Eller...den guden jag tror på ÄR kärleken. Jag tror att kärlek är en kraft som ingen vetenskapsman i världen kan förklara.
Kärlek finns i allt, precis som bibeln säger att Gud är överallt.

Varför började jag då tro på Gud?
Jag har nämnt att det var via konfirmationen och jag ska berätta hur även fast att det nästan är otrovärdigt flummigt. Såhär var det:
Min konfirmation bestod av ett sommarläger på Öland, vi var ett litet gäng på 21 personer som åkte dit och vi var så fruktansvärt olika människor så det finns inte. Vi hade fjortisar, wannabes, spännisar, töntar, esteter...hela bunten! Alla tog väl den här grejen lite olika seriöst. En kväll på en andakt blev känslostämningen så tung att nästan alla bröt ihop. Vi var ett 20 tal människor i ett rum som lystes upp av ljus som bara grät. De mest olika människorna omfamnade varandra och tröstade varandra. Dem man inte skulle gett mer än en blick i vanliga fall pratade plötsligt om varandras innersta och tyngsta problem.

Jag satt till en början tyst och stilla. Jag grät inte. Varför skulle jag ha gjort det? Men när jag såg ut över rummet började jag rota i mina innersta tankar och helt plötsligt kände jag att jag inte var ensam. På ett märkligt sätt var det något som fyllde mig inombords. Jag kände mig både varm och tung och jag fick svårt att andas. Jag blev rädd av känslan. Jag reste mig upp och sprang till min stuga och så fort jag stängde dörren om mig bröt jag ihop. Men känslan försvann inte.

Det är anledingen till varför jag tror på en Gud. Jag vill tro att det finns någon med mig som kan stå vid min sida. Som kan bära mig när jag inte orkar gå. Jag tror inte bokstavligen på allt som står i bibeln, jag tolkar den så som jag ser Gud. Gud finns inte för att stoppa de krig som vi sjävla startat. Han finns inte heller för att stoppa folk från att dö, för det är ett skede vi måste komma till i livet. Gud är den som ger oss värme och beskydd. Han är den som aldrig dömmer oss för dem vi är och som alltid är villig att förlåta dig om du gjort något du ångrar. Han är den som aldrig slutar finnas där men framför allt är han kärlek.

Skolan börjar om 8 dagar.
Om två timmar är det bara en vecka kvar. Tiden bara rinner iväg och vi med den. Oftast går tiden för fort, men i vissa anseenden önskar jag att den skulle stå alldeles still. Men tiden kunde få komma och gå som den ville, bara jag hade dig vid min sida. Det känns alltid som "föralltid" när du är nära, och även fast jag försöker skaka bort de tankarna ur huvudet känns allt bara så bra.
Jag antar att allt jag kan göra är att drömma. Att hålla tummarna på att du en dag också ska tänka "föralltid". Föralltid med mig.

Tack för att du finns älskade vän. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig <3

Jag har en fin korkskruv i mitt hår för tillfället.
De två senaste dagarna har spenderats med Johanna i en medeltidsdräkt som nu har blivit lite smutsig eftersom att den är vit. De senaste dagarna överhuvudtaget har spenderats med en pojke som lyckas förvirra mig oroväckande mycket.
Festkvällen igår var fin, Gutars Bågskyttar sköt ut brinnande pinnar i vattnet som en invigning på medeltidsveckan.

Jag önskar att jag var en fågel. Då kunde jag vara precis där jag ville vara.

What if you were God for a day?
Would you help thouse children who's starving to death?
Would you comfirt the mother who's son just passed away?
Or the sister, her father has been gone for a while.

We are people, we need your protection.
We are people, you know we make our own mistakes.
Will you follow us into our nightmares?
Will you guide the way into the morninglight?

Here we stand, with nothing but hate in our souls.
Stareing out the dirty window.
And we cry, cry for the love that we lost.
Wishing for an other life to start.

Jag är förvirrad.

Mamma har snott min kamera, så jag har inga nya bilder att lägga ut...
Iallafall, dagen har tillbringats med två fina människor på två olika fika ställen. Hmm...jag tror folk tar mig som en fikatjej? Nu sitter jag här med lite tända ljus och lyssnar på fin musik medans övriga i huset sover. Jag ska väl också gå och lägga mig snart, ska jobbe imorron jao.

Jag är förresten SJUKT taggad på medeltidsveckan. Jag och Johanna kommer att ha det bäst!

På Kent konserten, innan man fick ställa sig upp.

Jag och Malin började dagen med att åka ut till Klintehamn med bussen.
...för att sen få vet att det snöar i Djupvik där vi jobbar! Snö, i Augusti!!!!!
Så vi strosade omkring lite i Klintehamn och fikade på Bullboden innan nästa buss kom. När jag kom hem gick jag och la mig igen och drömde massor med hemska mardrömmar...det var inte kul.

Men ikväll träffade jag Josefine en stund.
Det var fint, jag har saknat den flickan. Vi drack varm choklad på torget och nu sitter jag dödstrött och chattar med Malin. Ska nog snart gå och lägga mig. Imorgon är det Festival Almedal, det taggar vi för!

Har tillbringat kvällen med denna underbara människa<3
Det var fint, vi trotsade regnet och gick och hyrde en film. Nu luktar även min rygg gott för jag fick massage med olja. Det var fint. Fint fint fint.
Imorgon ska jag jobba. Jag hoppas att Malin inte blir sjuk, då blir jag lite ledsen i ögat för då måste jag sitta själv...