Man kanske kan kalla det här något av en förberedelse för gymnasiet?
Jag ska nämligen skriva ner lite av mina tankar kring min tro. Hur jag ser på kristendomen och Gud. Det är frågor jag ofta får höra och därför tänkte jag att jag lika gärna kan skriva ner det här. Så det blir en liten uppsats skulle man kunna säga.

Trons mysterium.
Det är lätt att tvivla på en Gud idag. Vi lever i ett land som har det bra ställt, även fast att vi inte är rika har vi mat på bordet varje dag. Vi lever med en enorm kunskap och teknologi som tillsammans kan framställa alla möjliga teorier. Men förr trodde vetenskapsmännen att jorden var platt, och det vet vi nu att den inte är. Så varför skulle alla de teorier vi har idag vara sanna?
Sedan urminnes tider har människor trott på något. Man har avgudat något och även fast att jag inte ber varje kväll (jag ber i princip aldrig utanför kyrkan) kan jag stolt säga att jag är en av dem. Om jag för två år sedan skulle läst en text som den här skulle jag tycka att det var bullshit. Jag trodde verkligen inte på Gud eller något som hade med Gud att göra. Jag läste ett brev jag skrev till mig själv när jag gick i åttan, i det brevet hade jag skrivit att "Gud och sånt skit finns inte" men jag gav det en chans genom konfirmationen och ändrade uppfattning.

Jag kan verkligen inte säga att jag är den mest pålitliga troende människan. Jag tolkar kristendomen lite som jag vill. Jag tror till exempel inte på skaparberättelsen och jag tror inte att det finns en gubbe uppe bland molnen som tittar ner på oss lite då och då. Nej, den guden jag tror på finns i kärleken. Eller...den guden jag tror på ÄR kärleken. Jag tror att kärlek är en kraft som ingen vetenskapsman i världen kan förklara.
Kärlek finns i allt, precis som bibeln säger att Gud är överallt.

Varför började jag då tro på Gud?
Jag har nämnt att det var via konfirmationen och jag ska berätta hur även fast att det nästan är otrovärdigt flummigt. Såhär var det:
Min konfirmation bestod av ett sommarläger på Öland, vi var ett litet gäng på 21 personer som åkte dit och vi var så fruktansvärt olika människor så det finns inte. Vi hade fjortisar, wannabes, spännisar, töntar, esteter...hela bunten! Alla tog väl den här grejen lite olika seriöst. En kväll på en andakt blev känslostämningen så tung att nästan alla bröt ihop. Vi var ett 20 tal människor i ett rum som lystes upp av ljus som bara grät. De mest olika människorna omfamnade varandra och tröstade varandra. Dem man inte skulle gett mer än en blick i vanliga fall pratade plötsligt om varandras innersta och tyngsta problem.

Jag satt till en början tyst och stilla. Jag grät inte. Varför skulle jag ha gjort det? Men när jag såg ut över rummet började jag rota i mina innersta tankar och helt plötsligt kände jag att jag inte var ensam. På ett märkligt sätt var det något som fyllde mig inombords. Jag kände mig både varm och tung och jag fick svårt att andas. Jag blev rädd av känslan. Jag reste mig upp och sprang till min stuga och så fort jag stängde dörren om mig bröt jag ihop. Men känslan försvann inte.

Det är anledingen till varför jag tror på en Gud. Jag vill tro att det finns någon med mig som kan stå vid min sida. Som kan bära mig när jag inte orkar gå. Jag tror inte bokstavligen på allt som står i bibeln, jag tolkar den så som jag ser Gud. Gud finns inte för att stoppa de krig som vi sjävla startat. Han finns inte heller för att stoppa folk från att dö, för det är ett skede vi måste komma till i livet. Gud är den som ger oss värme och beskydd. Han är den som aldrig dömmer oss för dem vi är och som alltid är villig att förlåta dig om du gjort något du ångrar. Han är den som aldrig slutar finnas där men framför allt är han kärlek.