Diana Martin

Fantasifoster

Ibland
när mörkret strålar in
genom mitt fönster och
är sådär otäckt som bara
mörker kan vara
drar jag täcket över huvudet

Jag brukar blunda och
omfamna mig själv där jag
ligger och andas in min
egen koldioxid

Låtsas att mina armar är
någon annans


Låtsas att dina andetag bara
inte hörs eftersom att vi
andas i takt

Du och Jag


Slumrar till "våran" in- och ut
andning och drömmer att
du viskar kärleksfullt
till min nacke
Som om jag var den enda

Sen
någon gång under natten
smiter du iväg på dina
äventyr, för du är inte kvar
då morgonljuset ersätter
alla miljoner stjärnor

Tyst och försiktigt smet
du iväg mitt fantasifoster

Ristade in små ord av
ensamhet i mitt hjärta
Nötte små hål i min själ


Sen försvann du...
likt stjärnorna inför
solens första strålar

Dans bland kullersten

Jag dansar lite vackert onyktert

bland stadens gator och gränder



Tvingar min kropp att snurra
runt, runt, runt

till Visbys skratt och välbefinnande



Själv är jag ett frågetecken


Fötterna förlorar sin motorik,

jag kan ha snubblat på mitt eget

skosnöre


Men jag ramlar och ser hur himlen

fortsätter snurra utan mig


Eller snurrar jag också?



Världen tycks inte mer förståelig

inte heller bättre...




...men med en hjälpande hand

från en främling kommer jag på fötter igen


och jag fortsätter att dansa fram längs

kullerstenar och trottoarer,

visserligen utan din hand i min





Men varför skulle jag gråta för det.

Gå. Var tyst.
Lämna mig ifred.
Jag vill inte ha med dig att göra.
Du är en jävla idiot,
som aldrig lyssnar.
Jag hatar dig.

Fast, jag tror inte att det är så egentligen.

Egentligen...

Penna och papper.

 

Är det meningen att vi ska

klottra ner sida

efter sida med berättelser om

våra sorger?

 

Ska vi befläcka

alla

de blanka blad med ord?

 

Nostalgin smyger

sig på då papper och penna

blivit det

enda som har mitt fulla

förtroende.

Barndomen.

 

Min barndom är för gott

försvunnen. Lyckan från ett barns

ögon som ska

föreställa mina stirrar mig

rakt i ansiktet från

gamla fotografier.

Samma oskyldiga ögon sitter

nu i en 16 årig

flickas ansikte, men

från dessa skriker sorg.

 

Inte lycka.

 

Någonstans uppe på den mörka

natthimlen faller en

stjärna.

En av dem som

under 16 år tittat ner

på mig.

 

Någonstans pekar en liten flicka

på den fallande

stjärnan

och önskar sig en rosa cykel.

Stjärnfall är

eftertraktade.

 

Men inne i ett rum med

fyra vita väggar

sitter en flicka med

rött hår och

skriver

poesi med sin favoritpenna.

 

Oförmögen att se

de stjärnor som regnar utanför

hennes fönster, för

verkligheten

har gjort henne blind.

 

Fantasifoster finns inte

längre i hennes värld.

 

Det röda håret lägger hon

bakom sitt ena öra då

det faller

ner i hennes ansikte innan

hon åter sätter pennans

udd

mot det vita, blanka pappret

och kladdar

ner det med ord.

 

Med sorglig poesi.

Jag hittade en text jag skrev för ett tag sen. Tyckte att den var lite fin.

Tilltrasslad och olycklig kärlek.
Kan det vara fallet
mellan oss?

Är det våran grymma
ödeslott att aldrig få vara tillsammans
ändå.

Ska vi
alltid vara sånna som sitter, gamla
och rynkiga och tänker på de
minnen jag så
många gånger upplevt i mitt huvud?

Ödets ironi.

Du är ödets ironi. Förbjuden,
och så fruktansvärt
vacker.

Se Diana. Se.
Men inte röra.

jag saknar dig.

Mitt i en indiandans står jag och stirrar förtvivlat på alla färger och hoppande gestalter. Jag vill springa där ifrån, men kan inte. Jag kan inte ta mig ur det.
Färgerna trollbinder mig och dansstegen är för fachinerande för att någonsin kunna glömma.

Du snurrar runt i mina tankar, färgar mina sinnen i krigsfärger. Trummorna ekar i mitt huvud och gestalterna dansar omkring i magen när du möter min blick. Men med pil och båge skjuter du hål i mitt hjärta.

Jag vill här ifrån, långt jävla bort här ifrån
Till en annan värld
Någonstans jag aldrig varit förut

Jag vill till en värld där färger existerar
För trött på all betong
Trött på allt det gråa som växer upp framför mina ögon

Jag har en dröm där jag går på en regnbåge
Borta i fjärran finns bara lycka

Jag är blind för verkligheten
Vägrar inse sanningen
Det är roligare att låtsas
För när jag blundar finns där bara färger

I am lost in pain without you.

Man kanske kan kalla det här något av en förberedelse för gymnasiet?
Jag ska nämligen skriva ner lite av mina tankar kring min tro. Hur jag ser på kristendomen och Gud. Det är frågor jag ofta får höra och därför tänkte jag att jag lika gärna kan skriva ner det här. Så det blir en liten uppsats skulle man kunna säga.

Trons mysterium.
Det är lätt att tvivla på en Gud idag. Vi lever i ett land som har det bra ställt, även fast att vi inte är rika har vi mat på bordet varje dag. Vi lever med en enorm kunskap och teknologi som tillsammans kan framställa alla möjliga teorier. Men förr trodde vetenskapsmännen att jorden var platt, och det vet vi nu att den inte är. Så varför skulle alla de teorier vi har idag vara sanna?
Sedan urminnes tider har människor trott på något. Man har avgudat något och även fast att jag inte ber varje kväll (jag ber i princip aldrig utanför kyrkan) kan jag stolt säga att jag är en av dem. Om jag för två år sedan skulle läst en text som den här skulle jag tycka att det var bullshit. Jag trodde verkligen inte på Gud eller något som hade med Gud att göra. Jag läste ett brev jag skrev till mig själv när jag gick i åttan, i det brevet hade jag skrivit att "Gud och sånt skit finns inte" men jag gav det en chans genom konfirmationen och ändrade uppfattning.

Jag kan verkligen inte säga att jag är den mest pålitliga troende människan. Jag tolkar kristendomen lite som jag vill. Jag tror till exempel inte på skaparberättelsen och jag tror inte att det finns en gubbe uppe bland molnen som tittar ner på oss lite då och då. Nej, den guden jag tror på finns i kärleken. Eller...den guden jag tror på ÄR kärleken. Jag tror att kärlek är en kraft som ingen vetenskapsman i världen kan förklara.
Kärlek finns i allt, precis som bibeln säger att Gud är överallt.

Varför började jag då tro på Gud?
Jag har nämnt att det var via konfirmationen och jag ska berätta hur även fast att det nästan är otrovärdigt flummigt. Såhär var det:
Min konfirmation bestod av ett sommarläger på Öland, vi var ett litet gäng på 21 personer som åkte dit och vi var så fruktansvärt olika människor så det finns inte. Vi hade fjortisar, wannabes, spännisar, töntar, esteter...hela bunten! Alla tog väl den här grejen lite olika seriöst. En kväll på en andakt blev känslostämningen så tung att nästan alla bröt ihop. Vi var ett 20 tal människor i ett rum som lystes upp av ljus som bara grät. De mest olika människorna omfamnade varandra och tröstade varandra. Dem man inte skulle gett mer än en blick i vanliga fall pratade plötsligt om varandras innersta och tyngsta problem.

Jag satt till en början tyst och stilla. Jag grät inte. Varför skulle jag ha gjort det? Men när jag såg ut över rummet började jag rota i mina innersta tankar och helt plötsligt kände jag att jag inte var ensam. På ett märkligt sätt var det något som fyllde mig inombords. Jag kände mig både varm och tung och jag fick svårt att andas. Jag blev rädd av känslan. Jag reste mig upp och sprang till min stuga och så fort jag stängde dörren om mig bröt jag ihop. Men känslan försvann inte.

Det är anledingen till varför jag tror på en Gud. Jag vill tro att det finns någon med mig som kan stå vid min sida. Som kan bära mig när jag inte orkar gå. Jag tror inte bokstavligen på allt som står i bibeln, jag tolkar den så som jag ser Gud. Gud finns inte för att stoppa de krig som vi sjävla startat. Han finns inte heller för att stoppa folk från att dö, för det är ett skede vi måste komma till i livet. Gud är den som ger oss värme och beskydd. Han är den som aldrig dömmer oss för dem vi är och som alltid är villig att förlåta dig om du gjort något du ångrar. Han är den som aldrig slutar finnas där men framför allt är han kärlek.

Vi sätter oss ner
Utan ett ord
Som så många gånger förut, du beställer ett glas vin och jag en kopp te

Och fast vi båda vill
Mer än någonting annat
Så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan

Vi har blivit som dom
Någon tittar på oss
Är det min tanke hon ser eller dina röda kinder som avslöjar mer

Vi har blivit som dom
Som aldrig får bli
Som sitter tyst på nått café, ingen får ju se att han är gift och hon är fri