Penna och papper.

Är det meningen att vi ska

klottra ner sida

efter sida med berättelser om

våra sorger?

Ska vi befläcka

alla

de blanka blad med ord?

Nostalgin smyger

sig på då papper och penna

blivit det

enda som har mitt fulla

förtroende.

Barndomen.

Min barndom är för gott

försvunnen. Lyckan från ett barns

ögon som ska

föreställa mina stirrar mig

rakt i ansiktet från

gamla fotografier.

Samma oskyldiga ögon sitter

nu i en 16 årig

flickas ansikte, men

från dessa skriker sorg.

Inte lycka.

Någonstans uppe på den mörka

natthimlen faller en

stjärna.

En av dem som

under 16 år tittat ner

på mig.

Någonstans pekar en liten flicka

på den fallande

stjärnan

och önskar sig en rosa cykel.

Stjärnfall är

eftertraktade.

Men inne i ett rum med

fyra vita väggar

sitter en flicka med

rött hår och

skriver

poesi med sin favoritpenna.

Oförmögen att se

de stjärnor som regnar utanför

hennes fönster, för

verkligheten

har gjort henne blind.

Fantasifoster finns inte

längre i hennes värld.

Det röda håret lägger hon

bakom sitt ena öra då

det faller

ner i hennes ansikte innan

hon åter sätter pennans

udd

mot det vita, blanka pappret

och kladdar

ner det med ord.

Med sorglig poesi.