2003.
Nu tänkte jag lämna ut lite av mig själv och berätta en historia.
Jag tror att jag var 9år gammal, hade precis börjat trean. Jag hade aldrig varit speciellt populär i skolan, men jag hade alltid haft vänner. Min bästa kompis då hette Emma. Vi var bundisar, lekte nästan varje dag, för det var ju det enda man gjorde då. Det var iallafall första dagen i trean, alla kom solbrända till skolan efter ett skönt sommarlov. Jag kom sist av tjejerna som vanligt, det var ju så svårt att passa tider i våran familj. Jag tog av mig mina ytterkläder och hängde dom på min krok och gick sedan fram till tjejerna som stod i ett led till klassrumsdörren och pratade.
Jag gick fram och sa hej, dom flesta hade jag ju inte träffat på hela lovet. Men ingen sa någonting tillbaka. Dom bara stod där och såg malliga ut, tittade ner på sina naglar, kastade bitchiga blickar mot mig. Jag kommer ihåg hur ont det gjorde. Hur jävla ledsen jag blev, att se min "bästa kompis" stå och total ignorera mig. Jag kunde inte komma på vad jag hade gjort henne?
Jag ställde mig sist i ledet och fokuserade på att inte börja gråta. Alla runt omkring mig pratade, skrattade, sprang runt. Och jag stod som osynlig. Det var verkligen som att jag inte fanns. På rasten försökte jag vara lite med killarna, så som jag alltid var när jag var mindre. Men där var jag inte heller välkommen. Jag var ju tjej, jag hade tjejbaciller. Tillslut gick jag och satte mig själv på en bänk och såg på medans killarna sprang runt och lekte krig och tjejerna gungade lite längre bort.
Så var det varje dag, jag var osynlig. Utfryst. All uppmärksamhet jag fick var de elaka blickarna dom kastade mot mig, när dom vände sig till närmaste kompis och viskade om mig när jag gick förbi. När dom av "misstag" gick in i mig. Varje dag i nästan ett år var det lika dant. Och det värsta var att ingen lade märket till det. Dom enda som brydde sig var mina föräldrar. Och jag vet inte hur många nätter jag låg i mammas och pappas säng och bara grät för att jag mådde så dåligt. Hur många gånger dom fick trösta mig. Allt var bara skit.
Därför vill jag tacka alla mina underbara vänner för att ni finns. För att ni accepterar mig som jag är. När jag var 9år gammal hade jag ingenting, att se mig omkring och upptäcka att jag har tre nya sms i inkorgen, att folk vinkar till mig på stan, att kunna välja vem man vill vara med för dagen. Det är något jag skulle ge vad som helst för år 2003. Åter igen, tack.
Jag tror att jag var 9år gammal, hade precis börjat trean. Jag hade aldrig varit speciellt populär i skolan, men jag hade alltid haft vänner. Min bästa kompis då hette Emma. Vi var bundisar, lekte nästan varje dag, för det var ju det enda man gjorde då. Det var iallafall första dagen i trean, alla kom solbrända till skolan efter ett skönt sommarlov. Jag kom sist av tjejerna som vanligt, det var ju så svårt att passa tider i våran familj. Jag tog av mig mina ytterkläder och hängde dom på min krok och gick sedan fram till tjejerna som stod i ett led till klassrumsdörren och pratade.
Jag gick fram och sa hej, dom flesta hade jag ju inte träffat på hela lovet. Men ingen sa någonting tillbaka. Dom bara stod där och såg malliga ut, tittade ner på sina naglar, kastade bitchiga blickar mot mig. Jag kommer ihåg hur ont det gjorde. Hur jävla ledsen jag blev, att se min "bästa kompis" stå och total ignorera mig. Jag kunde inte komma på vad jag hade gjort henne?
Jag ställde mig sist i ledet och fokuserade på att inte börja gråta. Alla runt omkring mig pratade, skrattade, sprang runt. Och jag stod som osynlig. Det var verkligen som att jag inte fanns. På rasten försökte jag vara lite med killarna, så som jag alltid var när jag var mindre. Men där var jag inte heller välkommen. Jag var ju tjej, jag hade tjejbaciller. Tillslut gick jag och satte mig själv på en bänk och såg på medans killarna sprang runt och lekte krig och tjejerna gungade lite längre bort.
Så var det varje dag, jag var osynlig. Utfryst. All uppmärksamhet jag fick var de elaka blickarna dom kastade mot mig, när dom vände sig till närmaste kompis och viskade om mig när jag gick förbi. När dom av "misstag" gick in i mig. Varje dag i nästan ett år var det lika dant. Och det värsta var att ingen lade märket till det. Dom enda som brydde sig var mina föräldrar. Och jag vet inte hur många nätter jag låg i mammas och pappas säng och bara grät för att jag mådde så dåligt. Hur många gånger dom fick trösta mig. Allt var bara skit.
Därför vill jag tacka alla mina underbara vänner för att ni finns. För att ni accepterar mig som jag är. När jag var 9år gammal hade jag ingenting, att se mig omkring och upptäcka att jag har tre nya sms i inkorgen, att folk vinkar till mig på stan, att kunna välja vem man vill vara med för dagen. Det är något jag skulle ge vad som helst för år 2003. Åter igen, tack.
Kommentarer
Trackback
