Det är svårt att inte gråta när jag tänker på dig, när jag tänker på hur otroligt underbar du är. Hur du får mig att le, hur ledsen jag än är. Men att du bor så långt bort...när jag först träffade dig tyckte jag att du var lite halv läskig, men ändå söt. Och under den kvällen hann jag ändra uppfattning många gånger, men det slutade med att jag gick därifrån med ditt namn skrivet med spritpenna på min arm inramat i ett hjärta. Det var mest för sakens skull, men jag minns att jag inte ville tvätta bort det. Du var den enda jag tänkte på i veckor, och när jag fick din msn satt jag uppe i timmar och väntade på att du skulle logga in. Jag vägrade erkänna att jag var kär, men jag antar att det var just det jag var.
Du har varit det enda som cirkulerat i mitt huvud i ett halv år nu, det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på dig. Men jag vet att det inte kan fortsätta såhär. Det går inte att hänga upp sig på någonting som inte finns. För än så länge är du någonting jag inte kan få, p.g.a det jävla avsåndet. Jag skulle göra vad som helst för dig, för att få dig att må bra. Även om det betyder att jag måste släppa taget...för det sista jag vill är att du ska må dåligt över mig. Du förtjänar så mycket mer än det vi har. Du förtjänar att kunna träffa tjejen så ofta du vill, och inte bara någon gång i månaden...men som sagt, du är underbar, och du är något av det sista jag vill förlora. Men glöm aldrig:

Jag älskar dig, och kommer alltid att göra. ♥