"Han höjde sin fria hand och lade den försiktigt mot sidan av min hals. Jag satt blickstilla, och hans kalla beröring var en varning - en varning som betydde att jag borde vara livrädd, men jag kände ingen rädsla. Däremot upplevde jag andra känslor...
"Ser du?" sa han. "Det går utmärkt."
Min puls skenade och jag önskade att jag kunnat dämpa den. Mitt sjudande blod måste göra allting ännu svårare för honom och jag antog att han måste höra det.
"Rodnaden på dina kinder är bedårande", mumlade han och släppte varsamt mina händer, som slappt föll ner i mitt knä.
Han smekte mjukt min kind och tog mitt ansikte mellan sina marmorhänder.
"Sitt alldeles stilla", viskade han, som om jag inte redan varit som förstenad.
Långsamt, utan att släppa mig med blicken, lutade han sig mot mig. Sedan pressade han plötsligt, men försiktigt, sin kalla kind mot min halsgrop. Jag hade inte kunnat röra mig även om jag så velat. Jag lyssnade till ljudet av hans regenbundna andhämtning medan jag såg solen och vinden leka i det bronsfärgade håret som var mer mänskligt än något annat hos honom.
Försiktigt och mjukt lät han händerna glida utmed min hals. Jag skälvde till och hörde honom dra efter andan, men hans händer fortsatte ner till mina axlar.
  Hans näsa snuddade vid mitt ena nyckelben när han vred lite på huvudet och lade sig till rätta med örat mjukt pressat mot mitt bröst.

Han lyssnade på mitt hjärta."

Så sjukt gulligt, jag typ dör...