Jag vill inte vara stor.
När någonting går fel, då måste ju hela livet rasa samman. Ja, bara för att.
Allt bara rasar över en, och det känns som att det aldrig kommer ta slut. När är det min tur att vara lycklig? När är det min tur att vakna en morgon och tänka "fan va bra livet är"?
Allt var så mycket lättare när man var liten. Då kändes hela livet som "Hakkuna Mattata". Nu vet jag inte hur det känns längre.
Kommentarer
Trackback
