Faller mer och mer...
mer neråt i det där svarta. Allt bara händer på en gång, som alltid. Allt drabbar mig, som alltid. Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns som att jag står på bristningsgränsen till att bryta ihop. Att det bara är några centimeter kvar dit jag är livrädd för att hamna. Inte ingen. Jag orkar inte.

Jag måste stå på egna ben.

Det finns ingen som kan hjälpa mig upp nu. Bara några som ger mig de få centimetrarna. Det jag lever av för stunden. Det känns som att en miljon saker regnar över mig, och att tyngden av dom gör att jag knappt kan stå. Precis så känns det. Helt värdelöst. Helt otroligt värdelöst...