Jag satt precis och kollade igenom gamla bilder, och jag förstår inte vad det är som händer. Allt bara förändras, och jag önskar att jag förändrades med er. Men antingen står jag fast kvar eller så går jag åt ett annat håll...jag saknar allt som det var förut. Jag saknar min bästa vän. Jag saknar hela förra hösten. När det bara var du och jag. Och antingen är det du som har förändrats, eller så är det jag. Men det är inte som det var förut, även fast att jag vill tro det ibland.

När jag var på invigningen av klockargården idag kände jag mig inte speciellt välkommen. Mina två närmaste vänner sa inte ett ord till mig, jag sa visserligen inte något till dom heller men jag fick känslan av att jag inte borde ha gjort det. Jag förstår inte. Jag känner helt bortkommen. Jag ber om ursäkt för vad jag kan ha tänkas gjort, men jag vet ju inte vad det är...jag har ingen aning. Jag vet bara att ni helt plötsligt inte ser mig längre.

Allt förändras hela tiden. Verkligen hela tiden. Till en början var jag arg, men nu känner jag mig bara...borta. Som att jag inte hör hemma någonstans. Jag bara finns. Och jag vill inte såra någon med vad jag skriver nu, men det ska bli skönt att starta ett nytt liv. Att lägga all den här skiten bakom sig. För jag orkar seriöst inte längre...ni anar inte hur mycket jag älskar er allihopa och hur mycket jag bryr mig om er. Tårarna bara rinner när jag skriver allt det här.

Men som sagt. Förlåt för allt jag sagt eller gjort...